Vi är en dryg vecka in på det nya året och försäsongen börjar komma igång för de svenska lagen och redan nästa vecka väntar de första landskamperna. På sin plats med lite tankar om vad jag hoppas få se inom svensk fotboll under året.
Bloggen kommer för övrigt sannolikt att rulla på som vanligt också i år. Jag har många gånger tänkt att jag bör dra ner på bloggandet men jag har haft svårt att förverkliga det.
Något som också motiverar mig att fortsätta är att bloggen märkt ett markant uppsving i besöksantal under hösten. Jag antar att det delvis har att göra med att damfotboll.com lagt ner sin verksamhet. I december hade bloggen för första gången över 50000 besök på en månad.
En överväldigande majoritet av besöken kommer förstås från Sverige även om bloggen hade besökare från 69 länder under månaden. Nu är jag ingen klickjägare så tycker det är mer intressant att se hur många unika besökare sidan haft under månaden och den siffran landade på 8050.
Så jag vill passa på att tacka er som läser och er som hjälper till att förse mig med information och ni som delger era tankar i kommentarsfälten.
Tillbaka till fotbollen och landslaget som alltså drar till La Manga för träningsmatcher mot England och Norge redan nästa vecka. Sedan väntar ett väldigt spännande år med EM i Holland och därefter förbundskaptensbyte.
Jag hoppas att Pia Sundhage äntligen får till det spelmässigt i sitt sista mästerskap med laget. För trots OS-succé så har ju det svenska anfallsspelet varit tämligen bedrövligt de senaste två åren. Man har ju material för att göra det så mycket bättre i anfallsväg.
Trots rekordmånga lag i EM känns turneringen starkare än någonsin där allt fler lag utmanar de bästa. Med tanke på det lite knackiga spelet känns Sverige inte längre som stora favoriter mot några lag så turneringen blir säkerligen en ny nagelbitare.
Under hösten blir det sedan förstås väldigt intressant att se vilka förändringar Peter Gerhardsson kommer att göra med landslaget men det får jag återkomma till efter EM.
Vad gäller Damallsvenskan så ser det ju i dagsläget ut som att FC Rosengård kommer att vara skyhöga favoriter när serien drar igång. Förhoppningsvis kan väl något lag överraska och utmana ordentligt i Damallsvenskan men i dagsläget så käns det inte riktigt så. Däremot kan jag föreställa mig att alla kommer slå alla där bakom.
Kanske kanske är det också i år som Rosengård äntligen får till det ordentligt i Champions League. Man har åtminstone haft lottningen på sin sida den här gången så nu gäller det ”bara” att prestera på topp och hålla stjärnorna friska.
Just nu ser serien extremt svårtippad bakom Rosengård. Det återstår dock några månader av Silly Season och en del kommer sannolikt fortfarande att hända i exempelvis Djurgårdens och Linköpings trupper.
2016 hade vi ju ovanligt starka nykomlingar så ser det just nu kanske inte riktigt ut att att bli 2017 även om både LB07 och Hammarby är spelskickliga lag. Känslan är väl ändå att glappet mellan Damallsvenskan och Elitettan har minskat på senare år så nykomlingarna känns inte slagna på förhand längre. De bör nog ändå förstärka sina trupper för att inte ses som ganska klara nedflyttningskandidater.
I Elitettan så är det nog Växjö DFF som kommer att få bära det stora favoritskapet. Man var ju väldigt nära avancemang redan 2016 och kommer på nytt ha en stark och bred trupp. Kanske kan exempelvis länskonkurrenten IFK Kalmar lyfta sig igen och utmana eller varför inte nybildade Uppsala Fotboll. Mycket återstår på Silly Season-sidan i Elitettan, vad händer exempelvis i Östersund och Hovås Billdal? Mallbacken ska inte heller helt räknas bort, se nästa inlägg.
11 svar till “Förväntningar & förhoppningar för 2017”
Hoppas verkligen att du fortsätter med din blogg. Alltid läsvärd.
Bra blogg som verkligen är på tårna när det gäller damfotboll. Kör vidare på det innehåll du har, alltid aktuell.
Går in och läser varje dag, väldigt intressanta tankar och en blogg som skiner på den för övrigt mörka svenska damfotbollshimlen!
Att vara utan Spelare12.com ett par dagar ger svår abstinens – ungefär som att inte få sitt dagliga kaffe. Fortsätt det utmärkta bloggandet för din ständigt ökande läsekrets! 🙂
När det gäller Damallsvenskan tror jag också att det kan bli en rafflande slutstrid. Har själv FC Rosengård som – nej, inte storfavorit till SM-guldet, men favorit, hursomhelst. Säsongen 2016 tippade jag FCR som vinnare och Linköpings FC som fyra i sluttabellen, oj, vad man högg i sten! Och – som det brukar sägas – historien k a n faktiskt upprepa sig.
Ja nog lär Rosengård få finna sig i att vara jättefavoriter, kanske större favoriter än någonsin tidigare med tanke på hur samtliga övriga lag i toppen brandskattats på framförallt offensiva spelare. Just det att såväl LFC som Eskilstuna och Piteå i stort fått behålla sin defensiva stomme gör att jag ändå tror det kommer finna några minor där även Rosengård kan få problem och att de därför knappast lär spela hem lika många poäng som LFC gjorde under 2016.
Vad gäller placeringarna bakom kommer allt hänga på vilket lags offensiva nyförvärv som lyckas bäst, personligen hoppas jag förstås på LFC och jag tycker det känns rätt positivt redan nu om man ser på potentialen i truppen i dagsläget.
Jag tror faktiskt inte att det kommer hända så mycket i LFC:s trupp, man har ju ändå 18 spelare klara vilket är fler än man hade ifjol och förutom någon extra offensiv kraft tror jag man känner sig rätt nöjda. Nu när man också verkar fått ordning på ekonomin så har jag svårt att tro man skulle riskera den igen med en allt för hård satsning.
Till LFC-Martin:
Nog måste man väl hitta en anfallare till?
Hurtig (ofta skadad) och Banusic (alltför långsam) känns inte särskilt starkt….
Corren skrev idag om att Linköping letar efter en ersättare till Stina Blackstenius som åtminstone kan täcka en del av den lucka som blev när hon lämnade. Den senare delen av meningen är min egen uppfattning då jag har svårt att se att man har ekonomiska muskler för att plocka in en spelare man vet kan leverera runt 20 mål i ligaspelet 2017. Som andra har påpekat (både i kommentarer här och i andra bloggar) så finns det 4-5 lag i Europa som kontinuerligt kontrakterar de bästa spelarna. Och mot dessa klubbar går det inte att mäta sig.
På pricken, ”Svenneberka”! Vill inte tro att Linköping kastar sig in hetluften med ett försvar, som kanske är Damallsvenskans bästa, men med ett anfall som känns som en from förhoppning. Nej, en forward av hög(sta) klass behövs – men var hittar man en sådan på marknaden när de utländska topplagen i princip köper upp det allra bästa? Nå, enligt envisa rykten är LFC ändå på full jakt efter en anfallsstjärna att fylla den vakanta platsen efter Harder (eller Blackstenius) med.
Är man inte rikast får man vara smartast. LFC brukar ju vara bra på att scouta och hitta fynd. Borde ju även finnas en del deg att köpa en vettig anfallare för. Stina Blackstenius fick säkert ett saftigt erbjudande med svenska mått mätt. Dom pengarna frigörs ju nu.
Visst skulle LFC må bra av en ”garanterad” målspruta i laget men vilket lag skulle inte det. 2009 tog man SM-guld med två anfallare som svarade för blygsamma 12 mål var och i övrigt inte mycket offensivt. Jag tror att vi LFC-supportrar får inse att det kommer vara defensiven som vinner 2:a platsen (om så sker) för även med ett starkt nyförvärv så är det inte realistiskt att tro på att man kommer i närheten av fjolårets målskörd.
Tittar man på sluttabellen 2017 så ser man att det bara var fyra lag som alls hade plusmålsstatistik, varav LFC och FCR var i särklass. Slutsats: man kan komma långt med starkt försvar och hyggligt anfall?