Jag har valt att ta ut OS-11:an från de fyra semifinal-lagen Frankrike, Kanada, USA och Japan.  Det blir en (väl) offensiv elva men jag tycker nog de offensiva spelarna imponerat mest just hos dessa fyra lag.

I mål ställer jag Hope Solo. Fram till finalen var hon väl egentligen inte bättre än någon annan målvakt i turnering. Väl i final visade hon klass med ett par superba räddningar som såg till att guldet hamnade hos USA.

I backlinjen satsar jag på tre mittbackar. Inför Sveriges match mot Frankrike nästan sågade jag Laura Georges som Frankrikes svaga länk. Tyvärr spelade hon upp sig rejält under turneringen och var lysande mot Sverige och även i övriga slutspelsmatcher. Landslags- och klubbkollegan Wendie Renard får också plats i backlinjen. Mycket stark i luftrummet och även mycket brytningssäker. Mogen i sitt spel för att bara vara 22 år och båda fransyskorna är för övrigt mycket skickliga även i offensivt straffområde. Tredje spelare i backlinjen blir Japans Saki Kumagai som nästan aldrig gör en dålig match. Nästan alltid rätt placerad och lugn och trygg med bollen.

Som turneringens kanske bästa defensiva mittfältare håller jag Kanadas Desiree Scott. Den lilla kanadensiskan hade stor del i Kanadas framgång med sin placeringssäkerhet som gång på gång bröt motståndarnas anfallsförsök. Carli Lloyd är visserligen starkare offensivt en defensivt men kan inte hålla henne utanför 11:an efter de fantastiska målen i finalen så hon får en plats på defensivt mittfält.

Turneringens skyttedrottning, Kanadas Christine Sinclair, får en offensiv roll på mittfältet. Oerhört skicklig och svårstoppad när hon får målvittring.  Japans Aya Miyama och USAs Meghan Rapinoe får ta varsin kant. Miyama gjorde åter en mycket bra mästerskapsfinal och är ett sylvasst vapen på fasta situationer med sina precisa frisparkar och hörnor. Mycket bra  spelförståelse och passningsspel. Rapinoe hade ingen lysande final men har annars varit en av USAs bättre i turneringen. Mycket bra skott och inlägg.

I anfallet sätter jag supersmarta Yūki Ōgimi och supersnabba Alex Morgan. Jag måste säga jag har varit lite tveksam till Ōgimis storhet fram till den här turneringen där hon tillhört turneringens allra främsta spelare. Löper nästan alltid rätt och är svår att ta bollen ifrån, måste dock bli lite effektivare.  Alex Morgan sysselsatte stundtals ensam Japans försvar med sin snabbhet och sin smarta löpningar i djupled.

Det finns dock fler spelare i lagen som har varit bra. I Frankrike har hypersnabba Élodie Thomis gjort en riktigt bra turnering och också Sonia Bompastor har varit bra om än kanske inte lika lysande som i VM förra året. Eugénie Le Sommer har varit briljant i sina inhopp och stundtals även Camille Abily . Franska stjärnan Gaëtane Thiney hade jag nog förväntat mig lite mer av men hon har bara blixtrat till några gånger, det samma gäller Louisa Necib.

Ovanligt få har stuckit ut i USA men hela laget har ändå gjort stabila insatser och lagets styrka är att spelarna är så bra även när de inte briljerar. Japans Homare Sawa och Aya Sameshima har växt in i turneringen man kanske inte riktigt nått samma nivå som i VM förra året. I Kanada har Melissa Tancredi varit bättre än jag någonsin sett henne och hon var också nära att komma med i 11:an. Även Sophie Schmidt och Diana Matheson har imponerat hos bronsmedaljörerna.