Jaha, det här var ju inte så lätt. Ganska många namn brukar vara ganska självklara när jag tar ut årets 11:a men det här året har det varit ovanligt svårt och jämnt på många positioner. Dessutom har många av de bästa spelarna missat stora delar av säsongen p.g.a. flytt eller skador vilket gör det extra svårt.
Jag har valt att ta ut spelare som genomfört i princip hela säsongen och de har alla det gemensamt att de varit väldigt viktiga för sina lag. Det har varit en märklig damallsvensk säsong och det blir en lite märklig Årets 11:a också där topplagen inte dominerar alls så mycket som de brukar.
Förra året hade mästarna Linköping hela fem spelare med i 11:an i år var det nära att det inte blev någon. Man har ju haft bra bredd och spelare som presterat på alla positioner och det var också lite lagets nyckel till framgång, men däremot tycker jag kanske inte man har haft den allra bästa spelaren på nästan någon position. Därför blir det bra spridning mellan lagen denna gång. Här är mina val:
Målvakt
I våras tyckte jag att Guðbjörg Gunnarsdóttir (Djurgårdens IF) kändes ganska given som årets målvakt, men jag tycker ändå hon fick ganska bra konkurrens till slut. Hon har ändå ett lite större målvaktsspel än konkurrenterna och dominerar sitt mål- och straffområde i större utsträckning. Har varit en viktig del i Djurgårdens fina säsong och gör en riktigt svettiga räddningar.
Jag vill lyfta fram tre andra målvakter också som göra starka säsonger. Hilda Carlén (Piteå IF) blir stabilare och vassare för varje säsong och gör på nytt en stark säsong. Emma Holmgren (Hammarby IF) inledde säsongen svajigt men har sedan gått från klarhet till klarhet och vinner faktiskt högst räddningsprocent i år, starkt..
Holmgren, och tvåan i den ligan, Shannon Lynn (Vittsjö GIK), har haft överlägset mest att göra i år och gjort dubbelt så många räddningar som många andra målvakter. Lynn har också överraskat positivt på mig och gör också en riktigt bra säsong.
Försvar
Hård kamp om platserna i backlinjen där jag tycker många mittbackar varit väldigt bra i år. Det är väl kanske på högerbacksplatsen jag kan tycka att det sett lite blekare ut i år jämfört med förra året, delvis beroende på Samuelssons flytt och Nilssons skada. Jag vill ändå lyfta fram doldisarna Lisa Klinga (Vittsjö GIK) och Cathrine Dahlström (Hammarby) som jag tycker har presterat bra i match efter match hela säsongen.
Det är ändå mittbackarna som har imponerat mest så det blir en trebackslinje med två och en halv mittbackar. Mia Carlsson (Kristianstads DFF) inledde ju säsongen i huvudsak som mittback men gjorde sedan störst succé som vänsterbaack vilket tog henne ända till en startplats i landslaget.
Piteå har som vanligt varit en lagmaskin men det går ändå inte komma ifrån att Faith Ikidi (Piteå IF) är väldigt viktig för lagets försvarsspel. Alltid bra, ofta bäst.
Jag hade många kandidater till den sista backplatsen men bestämde mig till slut för Sandra Adolfsson (Vittsjö GIK ) som jag aknske tycker var vårens allra bästa mittback. Jag har inte sett lika mycket av Vittsjö i höst men hon har i vilket fall som helst haft stor del att i att Vittsjö, trots sin position, inte släppt in särskilt många fler mål än mästarna.
Janni Arnth (Linköpings FC) tycker jag har varit väldigt stabil hela säsongen. När spelare har kommit och gått har hon ändå lyckats hålla ihop sitt försvar på ett mycket bra sätt. Samma beskrivning tycker jag passar in på Anita Asante (Rosengård) tycker jag har gjort en väldigt bra säsong för Rosengård och avslutar den svenska sejouren på topp.
Fler mittbackar som jag tycker har varit väldigt viktiga för sina lag är Alexandra Lindberg (Hammarby), Anna Björk Kristjánsdóttir (LB07) och Sif Atladóttir (Kristianstad.
Mittfält
Här hade jag ganska stora problem att bestämma vilka jag skulle ta ut och det var ingen som kändes helt given.
Petra Andersson (Eskilstuna United) och Malin Diaz (Eskilstuna United) låg bra till efter en stark vårsäsong. Diaz var en av de hetaste spelarna i inledningen av säsongen men har tappat lite därefter. Anderssons höst förstördes av en skada. Det samma gäller Claudia Neto (Linköping) som framförallt dominerade i slutet av vårsäsongen.
Ena valet föll till sist på Filippa Angeldahl (Hammarby) som gör en mycket bra vår och en ännu bättre höst. Utöver att hon är viktig speldiregent och en sammanhållande länk för hela laget är hon också också är en viktig poänggörare. En dryg tredjedel av lagets målskörd kom direkt av hennes mål och assist.
Sedan väljer jag Elin Rubensson (Kopparbergs/Göteborg) som när hon varit helt skadefri under hösten visat klass och varit en väldigt viktig del i att Göteborg till slut räddar nytt kontrakt. Hon rör sig över enorma ytor och ligger bakom mycket i lagets offensiv och gör också en del mål.
Julia Roddar (Kvarnsveden) är för mig kanske årets allra positivaste överraskning just för att den ändå kändes lite oväntad efter ett relativt anonymt 2016. Väldigt nära att komma med i 11:an precis som Katrin Schmidt (Djurgården) som jag tycker har varit lysande i höst. Anna Welin (LB07) tycker jag också gör en bra comeback i Damallsvenskan med många fina matcher i år.
Det är inte lika hård konkurrens på ytterbacks- och yttermittfältsplatserna som på de centrala positionerna så här har jag valt två spelare som fixar hela kantspelet. Ali Riley (FC Rosengård) är visserligen ytterback men ser ju nästan lika mycket ut som en yttermittfältare i Rosengård när hon hela tiden vill och orkar fylla på i offensiven. Hon tar dock ändå alltid hemjobbet. Toppar assistligan. Jag har inte haft koll på assistligan i höst men under våren så sköttes den i alla fall ganska bra och en del fel rättades till i efterhand.
På högerkanten väljer jag klubbkompisen Sanne Troelsgaard (FC Rosengård) som fått agera ytterkant ibland men mest höllit till i offensiven. Fin debutsäsong i Damallsvenskan där hon varit varit bra i det defensiva arbetet och visat spets offensivt. Här var Anna Oscarsson (Hammarby/Linköping) en tuff konkurrent efter en lysande vår som yttermittföältare i Hammarby och en fin höst som högerback i Linköping. Julia Spetsmark (KIF Örebro) var den lysande stjärnan i nedflyttade Örebro och var också en stark kandidat här.
Anfall
Här var det lite lättare att välja spelare.Som överlägsen skytteligavinnare är Tabitha Chawinga (Kvarnsveden) given i 11:an trots lagets degradering. Det var kul så länge det varade och hoppas hon återvänder till Damallsvenskan någon gång i framtiden. För nu blir det väl Kina, eller?
Nästan lika given tycker jag att Linda Sällström (Vittsjö) är för hennes målskytte räddade verkligen Vittsjö i år. Tvåa i skytteligan och hon gjorde viktiga mål i alla lagets fem segermatcher.
Flera av mästarnas anfallare var heta kandidater här men valet föll till sist på Kristine Minde (Linköpings FC) som på nytt gör en mycket stabil säsong, oftast som anfallare. Inte samma målspruta som Sällström/Chawinga men en del viktiga mål har det blivit och ett enormt hårt jobb i match efter match.
Ettt par lagkamrater var hennes främsta konkurrenter här. Marija Banusic (Linköpings FC) var strålande under våren men har inte övertygat tillräckligt under hösten. För Lina Hurtig (Linköpings FC) har det varit trvärtom. Det tog lite tifd innan hon kom igång i våras men under hösten har hon varit riktigt vass. Skytteligatrean Ella Masar (Rosengård) var också väldigt nära att komma med efter en ny bra säsong.
9 svar till “Årets 11:a 2017”
Alla spelare i elvan är naturligtvis välförtjänta att uppmärksammas.Jag håller med dig om att de namn som verkade rätt självklara innan sommaruppehållet ofta har fallit tillbaka under hösten. Kanske ska man inte ta för hårt på vilket spelsystem du valt att ställa upp, men 3-4-3 är väl fortfarande rätt ovanligt. Valt system kanske också handlar om att det då blir litet lättare att få in de spelare du valt, eller? På samma sätt att du satt Riley som mittfältare. Hade hon konkurrerat med Carlsson som back tycker jag att Riley, som varit Rosengårds kanske jämnaste spelare över hela säsongen, vore given som vänsterback.
Målvaktspositionen är intressant. Gunnarsdottir är en målvakt som under flera år fått uppmärksamhet som bra målvakt, men tittar man på statistiken skulle Linköpings Cajsa Andersson lätt kunna konkurrera (73 i räddningsprocent och bästa av alla med nio nollor – GG 72% och sex nollor) – och hon nämns inte ens vilket är märkligt. Andersson seglar tydligen under de flesta bedömares radar. Andersson kanske behöver stå i ett sämre lag?
Kul att Sällström kom med. Hon, om någon, är ett levande bevis på att det går att komma tillbaka också efter flera knäskador – ”Rehab – det kan jag”, som hon sa för något år sedan. Värt att notera är också att fem av hennes mål tillkommit på straff, en särskild spetskompetens tydligen. Att Chawinga är en utpräglad målgörare är ett understatement. Det visar sig bland annat i att hon inte har en enda assist, medan, som jämförelse, förra säsongens skytteligavinnare Harder hade 10. Detta indikerar både spelares repertoar och vilken roll de har i laget.
Till sist: fyra av spelarna i elvan från Sverige. Vad betyder det, om något? De bästa svenska utomlands? DA fortfarande attraktiv för utländska spelare, men inte toppspelare?
Även om räddningsprocenten ger viss indikation så tycker jag att målvaktsspelet är beroende av så mycket annat. Jag kan väl förklara lite hur jag tänker nedan…
Jag tycker Cajsa Andersson har varit bra i år och aabsolut tagit kliv framåt. Samtidigt tycker jag hon är svår bedömd eftersom hon ganska sällan gör / tvingas till de riktigt vassa räddningarna, vilket väl hänger samman med det stabila försvar hon har framför sig.
Jag har helt enkelt inte sett Andersson göra så mycket utöver det man kan förvänta av en målvakt. Där tycker jag de målvakter jag nämner sticker ut lite mer. Så ja, hon kanske behöver stå i ett sämre lag för att övertyga mig.
Djurgårdens försvar tycker jag inte alls är lika stabilt utan släpper igenom fler bra lägen för motståndarna vilket tvingar Gunnarsdóttir till fler vassa räddningar och ger henne större chans att glänsa och visa klass.
Vad gäller spelsystemet så handlar det bara om att få in de spelare jag ville ha med i 11:an, inget annat.
Chawingas brist på assist indikerar väl kanske också att Kvarnsveden inte har så många andra heta målgörare till skillnad från förra årets Linköping. För övrigt så borde jag nog ha nämnt Elizabeth Addo i inlägget, hon har ju också gjort en bra säsong.
Jag vänder mig inte emot att Andersson inte kom med i din elva som målvakt, utan (som sagt) att hon inte ens fanns med i diskussionen. Att hon inte gjort så mycket mer än vad man kan förvänta av en målvakt var ett något konstigt motiv – vilken målvakt har gjort det? Ibland gör målvakter riktiga ”TV-räddningar” och ibland är det ”plockpotatis”. Vad är det som förväntas ”utöver”? Dansa balett? Gå på lina? Om man sedan ska ta in relationen mellan att ha ett bättre eller sämre försvar framför sig blir det riktigt knepigt att bedöma en målvakts prestationer över tid. Var Hope Solo en bättre eller sämre målvakt i Göteborg än på slutet i USA:s landslag? Var Hedvig Lindahl en bättre eller sämre målvakt i Göteborg än i OS 2016?
Att Chawinga inte har några assist är ingen kritik, utan bara en indikation på hur hon och laget organiserar sitt spel. Hon gjorde 63% av Kvarnsvedens mål, vilket innebär att 37% faktiskt gjordes av andra. Den senare siffran hade antagligen höjts om laget valt att spela annorlunda och Chawinga ibland passat istället för att gå på egna avslut.
Absolut – Addo borde nämnts. Hon är nog, när det gäller teknik och kvickhet, det närmaste LFC:s Neto en mittfältare i DA 2017 kommer (även om deras spelstilar skiljer sig).
Vad jag försökte säga var att exempelvis Carlén med sina grymma reflexer eller Gunnarsdóttir med sina fantastiska utrusningar kan göra räddningar som en medelbra damallsvensk målvakt helt enkelt kanske inte gör, och att de räddningarna kanske då kan ses som något utöver det man kan förvänta sig av en målvakt i Damallsvenskan.
Jag påstår inte att man blir sämre för att man har ett bra försvar framför sig, men att jag möjligtvis inte sett hur bra hon är tack vare ett bra försvar.
Jag har Minde, Chawinga och Hurtig på topp.
Martens, Neto och Asllani på mitten.
Riley, Arnth, Ericsson, Samuelsson i försvaret.
Carlén som målvakt.
Björkegren som tränare.
Det är de bästa spelarna som spelat i Damallsvenskan 2017. Jag väger även in spel i landslag och UWCL här.
Såhär när Damallsvenskan 2017 är över vill jag bara säga att jag faktiskt tycker den där ”bucklan” är riktigt snygg. Det finns en viss konstnärlighet i formgivningen. En av de snyggare alla kategorier i svensk fotboll. 🙂
Håller med. En både snygg, gedigen och tung pjäs. Detta till skillnad från en av de fulaste – Svenska Cupen – eller som den officiellt heter, Susanne Erlandssons pokal. Vem ville hämnas på Erlandsson undras? Nu är pokalen både matt och lätt bucklig och ofta bortplockad från sin sockel, vilket inte heller bidrar positivt….men man är väl ingen utvecklad estet, kan tänka.
En bra 11:a och min enda ändring hade nog varit att plocka bort Troelsgaard, flytta ner Minde för att därigenom få in Hurtig som för mig gjort en tillräckligt stark höst för att väga upp för den svagare våren. Hurtig är mycket viktigare i spelet än hennes poängproduktion ger sken av och gör ett stort jobb i defensiven med sin styrka i huvudspelet och förmåga att hålla och täcka boll (där är hon klart bäst i serien enligt mig).
Även om Troelsgaard varit riktigt bra, kanske t o m Rosengårds bästa i mina ögon, så anslöt hon väl under sommaren och har därför ingen del i Rosengårds starka vårsäsong.
Jag är också helt enig i att inget av topplagen varit dominant individuellt och därför känns ditt lag med spelare från nästan samtliga lag fullt rimlig.
Troelsgaard anslöt i februari och spelade i samtliga vårens matcher.
Hurtig var en av de absolut sista jag gallrade bort.