VM-startelvan är nog i det närmaste klar i Pia Sundhages hjärna och ser nog ut ungefär som på bilden. Mittfält och anfall har känts spikat en längre tid medan det fortfarande finns möjlighet att slå sig in i backlinjen.
Jag tycker dock att hon ska ta sig en sista funderare över hur hon ställer upp laget. Nu ska jag ge mina sista tankar innan VM om hur jag tycker det borde se ut innan jag accepterar verkligheten.
Jag skulle gärna vilja förvränga hennes system lite så att man får ut det mesta av de styrkor man besitter i truppen. Det blir lite mer 4-4-2 med en mer centrerad diamant av det här. Som bilden nedan skulle jag vilja se Sverige starta i placeringsmatchen nästa vecka om alla är tillgängliga.
Att Hedvig Lindahl kommer att vakta Sveriges mål i VM känns redan nu i det närmaste klart om inte Carola Söberg eller Sofia Lundgren imponerar något våldsamt under våren.
Elin Rubensson övertygar på högerkanten i försvaret och Lina Nilsson har gjort det riktigt bra på vänsterkanten och tycker de kan få bli kvar så. De har varit bra defensivt och är de två starkaste ytterbackarna i offensiven.
Nilla Fischer söker mittbackskompis och just nu vill jag se Charlotte Rohlin på den positionen.
Linda Sembrant har testats vid flera tillfällen i ”ettan”-rollen får en utpräglat defensiv roll och kan stå för vissa långa uppspel tillsammans med Nilla Fischer men i övrigt får de mer offensiva mittfältarna stå för spelskickligheten. Här är det vinna boll som gäller. Med tre nickstarka mittbackar på planen får vi även mer trygghet på defensiva fasta situationer och mer tyngd på de offensiva.
Med Caroline Seger längre upp i planen finns betydligt större chans att låsa fast bollen där. Dessutom får Sveriges spelskickligaste trio Asllani, Sjögran och Seger möjlighet att kombinera tillsammans och spela sig själva eller anfallarna till lägen.
Caroline Seger får vara den tvåvägsspelare som hon är med mycket ansvar både offensivt och defensivt. Jag tycker helt enkelt att hon är för bra för att ha en så defensiv roll när vi har så få spelskickliga spelare i offensiven.
Therese Sjögran, som ju t.o.m. fått en hel del speltid som anfallare det senaste året, får tre mycket hetare avslutare framför sig. Någon stor målskytt lär hon ju aldrig bli men läckra passningar levererar hon fortfarande och hon bör därför i första hand komma i assist-position snarare än avslutsposition. Jag tycker att hon jobbar bra i defensiven numera och blir här också lite mer tvåvägsspelare om än en lite mer offensiv sådan än Seger.
Succé för Sofia Jakobsson i anfallet i de senaste matcherna men räkna med att hon hamnar på kanten igen när Lotta Schelin är tillbaka. Det känns dumt med tanke på vilka misstag hon är kapabel att stressa motståndarbacklinjerna till med sin snabbhet och eviga press. Jag tycker man bör trycka upp henne närmast som anfallare bredvid Schelin och ta den roll som Josefine Öqvist så framgångsrikt hade under VM 2011. De har lite av samma energi i sin spelstil.
Kosovare Asllani vill vara anfallare så vi kan väl kalla hennes position för släpande anfallare då. I vilket fall som helst tycker jag man ska dra tillbaka henne bakom Schelin och Jakobsson så att hon får möjlighet att göra det hon är bäst på, nämligen komma rättvänd med boll mot backlinjen för att antingen utmana, väggspela eller sticka in bollar till Schelin/Jakobsson.
Ett svar till “Dags att maxa laget”
Håller med i mycket. Men vart Asllani och Jakobsson startar spelar mindre roll, spelarna byter positioner med varandra lite som de känner för under match ändå. Jakobsson hotar från mittfältet såväl som från en forward-position, både med assists och skott. Asllani drar sig självmant bakom Schelin och trivs som en släpande forward. Med Asllani och Schelin på topp får vi ett forwards-par som arbetar ihop. När Schelin har Jakobsson bredvid sig spelar de mindre ihop och mer individuellt. Det kunde vi se exempel på i sista matchen i Algarve mot Tyskland när Schelin tog skottet själv istället för att passa Jakobsson som hade ett bättre läge att sätta bollen. Hade det varit Asllani istället för Jakobsson hade Schelin hittat henne utan att kolla upp och förmodligen passat också, mest för att Jakobsson har ett mer irrationellt rörelsemönster än Asllani. Schelin vet helt enkelt inte åt vilket håll Jakobsson tänker gå, om hon tänker vara kvar eller ta löpningen. I den situationen var det lika mycket Jakobssons ansvar att låta Schelin veta att hon fanns där och var spelbar.
Det var oerhört kul att se att Asllani och Jakobsson föll så bra ut på topp i första matchen när Schelin inte kunde vara med. Med det sagt presterade de inte lika bra mot Brasilien. Det krävs mer än en bra prestation ihop för att det ska vara en lösning även när Schelin är frisk. Schelin ska starta, det syntes tydligt hur hennes närvaro på plan påverkade det svenska spelet i matchen mot Kina. Förutom att hon håller högsta internationella klass själv får hon även resten av laget att höja sin lägstanivå, vilket krävs om Sverige ska kunna prestera på topp under VM.
Konstgräset i Kanada kommer ta ut sin rätt och slita på spelarna ju längre in i turneringen det lider. Då känns det bra att veta att Schelin kan vilas utan att Sverige står och faller med att hon måste spela varje match.