Landslagseran med Pia Sundhage har nått sitt slut. Det har varit en omtumlande period för oss supportrar som fått uppleva både framgång och misslyckanden .
Jag tänkte att jag skulle försöka summera det hela så som jag har upplevt det . samt börja blicka framåt litegrann när Peter Gerhardsson nu tar över ansvaret. Det kommer också under de kommande dagrana en större inventering av vilka spelare som kan tänkas bli landslagsaktuella framöver.
1:a september 2012 presenterades Pia Sundhage som ny förbundskapten och det blev en rivstart med ett hemma-EM sommaren 2013. Pia Sundhage hade stor del i att det blev ett väldigt drag runt turneringen och att media skrev spaltmeter efter spaltmeter. Sportsligt blev det också en helt okej inledning med gruppseger även om Tyskland sedan som vanligt blev för svåra, denna gång i semifinalen.
Lotta Schelin vann skytteligan och Kosovare Asllani fick äntligen fullt förtroende och vann assistligan. Ett av Pia Sundhages mest lyckade drag var att omskola Nilla Fischer från mittfältare till mittback i landslaget precis som hon under den våren stundtals varit i klubblaget Linköping. Det blev succé för Fischer som sedan dess allmänt setts som en av världens bästa mittbackar.
Vid något tillfälle i början av sin förbundskaptensperioden uttryckte sig Pia Sundhage att hon hellre vinner med 4-3 än 1-0 eller något i den stilen och några år med jakt på att få till en offensiv spelstil inleddes med eviga formationsförändringar för att lyckas. Någon tydlig eller fungerande spelidé för den svenska offensiven och någon stor målproduktion fick dock aldrig Sundhage till med Sverige och man kan väl misstänka att det är något som hon inte är så nöjd med själv från tid som förbundskapten.
Jakten på ett fungerande offensivt spel slutade med kaos i defensiven och Sverige har väl aldrig sett så oorganiserat ut försvarsmässigt som under den perioden. I VM 2015 hamnade Sverige i ”Dödens grupp” med USA, Australien och Nigeria men tog sig vidare med tre oavgjorda matcher. Stopp mot Tyskland som vanligt sedan. Denna gång i kvartsfinal och Sverige var aldrig i närheten att hota tyskorna denna gång.
Lite mer fokus på defensiven började synas i OS-kvalet men Pia Sundhage fortatte att satsa på offensiven in mot OS i Rio 2016 . Efter att man blivit överkörda av Brasilien i gruppspelet tog hon dock ett starkt beslut att satsa helhjärtat på försvarsspel och omställningar. Defensiven blev genast Sveriges styrka igen och man lyckades slå ut både värdnationen Brasilien och USA på vägen till final. Där blev åter Tyskland för svåra även om Sverige åtminstone bjöd upp till kamp denna gång. OS-silvret var ju dock Sveriges första OS-medalj och en stor framgång.
Mot EM i Nederländerna 2017 skulle sedan Sverige bli ett mer offensivt lag igen och nya formationsförändringar följde men något vidare bra offensivt spel fick Sverige inte till nu heller. Genomgående saknades tydlighet och kvalitet på sista tredjedelen och EM blev ingen succé trots oavgjort mot Tyskland i gruppremiären. Sverige ut i kvartsfinal mot Nederländerna som ju dock visade sig vara turneringens bästa lag. Svårt att se det som ett fiasko men Sverige var inte bäst när det gällde.
Min största frustration vad gäller Pia Sundhage som förbundskapten har legat runt trupputtagningarna. Formstarka spelare har alldeles för ofta ratats eller tagits ut alldeles för sent. Jag tänker exempelvis på väldigt formstarka spelare som Petra Johansson (då Larsson) och Pauline Hammarlund inför VM 2015 eller som nu inför EM när man exempelvis inte lyckats få med Marija Banusic eller Malin Diaz till EM av olika anledningar trots att de dominerat i Damallsvenskan.
Oviljan av att testa nya spelare i matchssituation har också fått frutrationen att bubbla inom mig. Hon har envist stenhårt satsat på samma spelargrupp, ofta samma elva, även i träningsturneringar som Algarve oavsett om de presterat eller inte. Av någon anledning har hon också nöjt sig med att se de fåtal nya spelare hon tagit ut på träning eller i väldigt korta inhopp. Jag tycker det är för många spelare som aldrig fick chansen att slå sig in i startelvan.
Sverige har har under Pia Sundhages ledning halkat efter rejält spelmässigt vilket inty minst blev tydligt nu i EM. Men det ligger nog delvis på ännu djupare nivå. Nederländerna och Danmark satsar redan i unga år betydligt mer på teknik, kreativitet och passningsspel och där har nog Sverige väldigt mycket att lära.
Magdalena Eriksson uttalade sig ju nyligen i Corren om att fokus i ungdomslandslagen alltid legat på försvarsspelet och dert är också väldigt tydligt när man ser lagen spela. Jag har liten insikt i hur man jobbar med att förändra det här så jag kan inte uttla mig så mycket i ämnet men här krävs nog stora omtag. Här finns nog en del att lära från klubbar som exempelvis AIK och LB07 där man verkligen satsar mer på teknik och passningsspel för sina talanger.
De ojämna prestationerna och resultaten på senare år har gjort att Sverige också har fallit rejält på rankingen men det beror väl också på att damfotbollsvärlden blivit större. Tyvärr ser Sverige ut att hamna utanför topp 10 för första gången någonsin på nästa FIFA-ranking.
Sammanfattningsvis
Jag hade precis som Pia Sundhage stor förhoppningar om att få se ett offensivt och välspelande Sverige under hennes ledning men oförmogan att få till ett offensivt spel av klass och att föra Sveriges spel in i framtiden får ses som det stora misslyckandet under hennes tid.
Nej defensiv tråkfotboll var dessvärre det enda som hon lyckades få att fungera riktigt bra. Det gav ju dock ett fantastiskt OS-silver och det blev tillsammans med den ökade mediala uppmärksamheten Sundhages största framgång med landslaget. I en värld med allt hårdare konkurrens både på planen och om medieutrymme är det dock verkligen inte att förringa.
Nu väntar alltså en ny era med Peter Gerhardsson och han får en hel del att ta tag i. Sverige måste utveckla det egna spelet, inte minst då det offensiva och det blir väldigt intressant att se hur han lyckas med det.
Inför EM var förbundskaptenerna väldigt tydliga med att man hade tagit ut det bästa LAGET, alltså inte nödvändigtvis de bästa spelarna. Personligen hoppas jag att Peter Gerhardsson vill och lyckas bygga ett fungerande lag av de bästa spelarna. Vi har inte råd att lämna toppspelare hemma om vi ska hänga med i utvecklingen.
Samarbetet med klubbarna har inte fungerat särskilt bra under Sundhages ledning men Gerhardsson med sin långa erfarenhet som klubbtränare borde kunna lyckas bättre.
Lite tankar från Gerhardsson i och med övertagandet kom nyligen i några inervjuver i Expressen, Aftonbladet, SVT och TT-artikeln med den lovande titeln ”Tydlighet ledord för Gerhardsson”.
3 svar till “Högt och lågt med Pia Sundhage”
Lätt att hålla med om det mesta. Sundhages hand med media, ett OS-silver och ett EM-brons är det positiva i hennes tid som FK. I andra vågskålen hamnar mycket som gör att den gloria många (vi alla) satte på henne efter tiden i USA hamnade på sned rätt snabbt och sedan föll av – hon var inte ”frälsaren” efter den leende Dennerby. När det gäller generationsväxling och nya spelare blev tydligen Sundhage trotsig när frågan väcktes nyligen – ge mig namn, svarade hon. Så hon tycker kanske hon gjort rätt val?
Men vi behöver nog inte gråta för Sundhages framtid. Det fixar sig nog – om inte annat kanske kompisens kompis Domanski Lyfors kan inrätta en lagom fluffig utvecklingstjänst på förbundet? Eller ska hon lyfta KIF Örebro? Eller bli tränare på Island – eller varför inte Finland? Bäva eller glädjas månde….????
Jodå, Gerhardsson (och Wikman) har en del att ta tag i. I ena mungipan sa han att han inte ville värdera Sveriges insats i EM, men i andra mungipan var han (mellan raderna) rätt tydligt med vad som behöver förbättras – spelidé, struktur med mera.
Håller med om mycket du skriver. Jag är dock inte så säker på att Pia Sundhage gjort fel alla gånger när hon ratat ”formstarka” spelare. Allsvenskan är tyvärr en helt annan sak än internationellt spel. I ett fall tycker jag dock det är solklart och det är Marija Banusic. Att landslagsledningen inte kan förmå en sådan spelare att ansluta till landslaget är näst intill pinsamt.
Och sedan tycker jag man ska väga in; vad hade egentligen Sundhage att jobba med för att åstadkomma de där medaljerna (brons i EM, silver i OS)? Jag kan inte säga att någon annan tränare i världen hade fått ut mer av tillgängligt spelarmaterial i Sverige (uttagna och icke uttagna svenska spelare).
Totalt sett har Sverige mycket att jobba med för att vi inte ska halka efter i utvecklingen på både klubblags- och landslagsnivå, men det kan en förbundskapten inte göra ensam, oavsett om hen heter Sundhage eller Gerhardsson.
Jag tycker det är alldeles för lätt att skylla på spelarmaterialet och därmed ge Sundhage rätt i att köra på med i stort samma elva år efter år och där de enda förändringarna kom efter ”pensioneringar”. Vad jag menar är att det är omöjligt att veta detta då många intressanta spelare aldrig testats vare sig i träningsmatcher eller i skarpt läge och att då på förhand säga att de inte skulle hålla måttet känns väl lite fel.
Om man ser varje mästerskap för sig är det klart Sundhage gjorde rätt men problemet är ju att hon undvek att testa intressanta spelare i t ex Algarve eller andra träningsmatcher och därmed kunde ta ut sina favoriter utan att några realistiska alternativ fanns. Hennes enskilt största felbeslut och där Gerhardsson MÅSTE få in nya spelare DIREKT är det centrala mittfältet där jag vill påstå vi förlorade EM-matcherna. Att ha två så långsamma och otekniska spelare som Seger och Dahlqvist håller inte i dagens fotboll och knappt i gårdagens heller.