På fredag tas nästa landslagstrupp ut och innan mina förhoppningar om att få se lite förändringar helt slås i spillror igen tar jag på mig förbundskaptenshatten och drömmer mig bort en stund.

Jag var inne på det redan i vintras men det är dags att utveckla varför jag tycker att landslaget ska börja använda 3-5-2 som alternativ uppställning, eller allra helst som förstaval. Jag tycker det vore kul om man testade det under EM-kvalet i höst när man nu ska göra någon slags nystart efter debaklet i Kanada. Att gå tillbaka till 4-4-2 känns som den enkla vägen just nu men jag hoppas att det inte blir så. Pia Sundhage öppnar också i en SVT-intervju häromdagen om att ett nytt spelsystem kan vara på gång.

3-5-2 har verkligen slagit igenom i år där FFC Frankfurt med den uppställningen vann Champions League, Bayern München vann Frauen-Bundesliga och Eskilstuna blev ett topplag i Damallsvenskan. Uppenbarligen en taktik som fungerar utmärkt om den används på rätt sätt. Det är också en uppställning som jag anser skulle passa alldeles utmärkt för det svenska landslaget och framförallt för det spelarmaterial vi besitter.

Det känns också som en uppställning som skulle passa Pia Sundhages filosofi alldeles utmärkt. Hon vill ju gärna att laget ska spela ett offensivt posession-spel och med, om man så vill, fem mittfältare finns ju större möjligheter till det. Samtidigt har man ju möjligheten (och förhoppningsvis viljan) att enkelt gå ner på 5-3-2 när Sverige möter tuffare motstånd och inte kan dominera matchbilden och då istället satsa på kontringar.

Efter den senaste tidens försvarsspel kan det väl kanske ifrågasättas, men jag tycker faktiskt att vi har många duktiga mittbackar, så varför inte använda tre istället för två. Då har man dessutom chans att bli ännu farligare på fasta situationer och förhoppningsvis säkrare i eget straffområde. Vi har ytterbackar som sliter lite med positionsspelet och där de många har sin styrka i offensiven, så varför inte göra deras positionsspel aningen mindre riskabelt genom i grundtanken en högre utgångsposition och en ”mittback” som täcker upp bakom och för det mesta ge dem stor frihet att anfalla.

Passningsspelet på mittfältet var närmast obefintligt i VM men med tre centrala mittfältare bör man kunna ligga närmre varandra och ha lättare att hitta passningsalternativ. Med tre mittfältare centralt har man också råd att ha en med lite mer offensiva en defensiva egenskaper på planen, en riktig tekniker. Under VM var frågan vem av Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani som skulle spela i anfallet. I 3-5-2 har man möjlighet att låta båda glänsa.

Vi har väldigt få yttermittfältare av hög klass och nu när Therese Sjögran slutat är de ännu färre. Högerkanten kan man skrapa fram några alternativ men på vänsterkanten är det verkligen skralt och det känns dumt att behöva tvinga ner anfallare eller flytta ut centrala spelare där de inte känner sig riktigt bekväma. Dessutom får man ändå ett riktigt anfallspar till skillnad från om man exempelvis skulle spela 4-2-3-1 som jag tycker kunde vara ett annat intressant alternativ.

Det finns förstås risker och nackdelar med den här uppställningen, precis som med alla andra. Man kan ju exempelvis fastna i en fembackslinje när man möter tuffare motstånd och få problem med att få upp yttrarna, å andra sidan är Sverige kanske ändå bäst som kontringslag mot tufft motstånd.  Övergången från två till tre mittbackar är väl kanske det som annars mest talar emot det då det är en hyfsat stor omställning särskilt som förbundskapten aviserat att hon vill lägga mest krut på anfallsspelet.

Mitt förstaval av starelva skulle nog i dagsläget se ut så här. Det känns dock inte helt givet på nästan någon position, men jag återkommer till det med alternativen längre ner. Det ser ju offensivt ut på pappret men det beror ju mest på var man placerar yttrarna:

Målvakt: Målvaktsfrågan blir den samma oavsett uppställning och i dagsläget ser jag fortsatt Hedvig Lindahl som etta efter ett fint VM.

Backlinje: Många alternativ här som sagt. En Nilla Fischer i form ska förstås spela. Runt henne skulle jag helst se två riktigt stabila och snabba spelare. Jag tycker att Jessica Samuelsson och Marina Pettersson Engström skulle vara riktigt bra komplement till henne. Där Jessica Samuelsson, som är erkänt mycket stark i defensiven, får som enda uppgift att hålla rent vänstra halvan, spela enkelt och låta andra sköta uppspelen. Där kommer Marina Pettersson Engström in i bilden som på högersidan skulle få utnyttja sin fina högerfot till max utöver att hon förstås också är ganska snabb och väldigt brytsäker. Nackdelen med de valen finns nog i huvudspelet där det finns starkare alternativ.

Högerkanten: Klippt och skuren för rollen som ytter är Elin Rubensson. Sköter jobbet i defensiven utmärkt och hennes ibland bristande positionsspel blir inte lika avgörande. Samtidigt får hon utnyttja sin snabbhet och sina offensiva kvaliteer till max.

Vänsterkanten: Jag väljer en ganska formstark Antonia Göransson, en av få som spelat på just en liknande position (i Potsdam). Lite frågetecken för kvaliteten på försvarsarbetet ibland men hon har arbetskapciteten för positionen och hennes spets behövs offensivt. Hon har dessutom Samuelsson som täcker upp bakom henne.

Centrala mittfältet: Caroline Seger och Lisa Dahlkvist känns formstarkast för tillfället och att de nu får spela tillsammans i PSG kan förstås bli bra för landslaget. Stort ansvar i defensiven men måste också ta offensiva initiativ, något som de båda är riktigt bra på. I dagsläget skulle kanske Dahlkvist vara den som främst tar offensiva löpningar med tanke på hennes målform. Här kommer också Kosovare Asllani få den roll där jag tycker hon gör sig bäst, centralt på offensivt mittfält. Asllani är bäst när hon har mycket boll och kan från positionen komma med (eller utan) bollen i djupled och hitta instick till forwards.

Anfall: Sofia Jakobsson och Lotta Schelin är kanske fortsatt förstavalen men jag tycker inte man ska vara rädd att bya ut dem mot något av alternativen nedan om spelet inte fungerar för dem. Jakobsson ska spela i anfallet där hon kommer långt mer till sin rätt än på kanten och kan utnyttja all sin löpvilja för att stressa och pressa motståndarnas backlinje. Schelin hade inget lyckat VM men är ju en anfallare i världsklass när hon är i form och en av världens främsta kontringsspelare.

Alternativen

Med uppställningen blir vi inte heller särskilt skadekänsliga då det finns flera naturliga ersättare på i stort sätt alla positioner, här nedan de som jag tycker främst utmanar. Min ”B-uppställning” skulle exempelvis se ut så här och känns på de flesta positioner faktiskt ungefär lika stark:

Målvakt: Konkurrensen börjar hårdna på denna position. I dagsläget ser jag Jennifer Falk och Hilda Carlén som de som bör få chansen i landslaget. De har visat strålande form och sett väldigt säkra ut i sitt spel i Damallsvenskan den senaste tiden. Det är dessutom två målvakter som fortfarande är i stark utveckling. Den kanske allr största talangen, Zecira Musovic, är ju också en spelare som ska få chansen så småningom men har kanske visat lite svajande form den senaste tiden. Skulle Hedvig Lindahl inte kunna spela av någon anledning är ju också Sofia Lundgren ett mycket stabilt och rutinerat alternativ.

Backlinje: Den rutinerade trion Emma Berglund, Linda Sembrant och Amanda Ilestedt är sannerligen inget dåligt alterntiv till mina förstaval. Alla har en mycket hög högstanivå och det är en backtrio jag skulle känna mig i stort sätt lika trygg med. Dessutom väldigt starkt huvudspel på de tre. Magdalena Ericsson har gjort det bra som mittback i Linköping den senaste tiden och skulle vara ett mycket bra alternativ till vänster i trebackslinjen för att få uppspel med hennes fina vänsterfot. Mia Carlsson är ett annat alternativ och inom en ganska snar framtid även Natalie Björn.

Vänsterkanten: Det här är positionen där det finns minst antal givna alternativ och här finns det läge att experimentera. Jag skulle gärna vilja ha en vänsterfot här och Magdalena Ericsson skulle kunna vara ett (ganska defensivt) alternativ. Efter förra säsongen trodde jag att Elin Bragnum kanske skulle ta ytterligare ett kliv men skador kom i vägen. Hon är annars en spelare som borde passa utmärkt på positionen i framtiden. Fridolina Rolfö vore ett väldigt offensivt alternativ men det är kanske inte där jag vill se henne i första hand. Det här är ju annars den typ av position Sara Thunebro borde haft i landslaget och också en position hon sköter utämärkt i Eskilstuna.  Osäker på om June Pedersen gjort någon landskamp för Norge ännu annars kanske vi kan lura över henne till svenska landslaget.

Högerkanten: Lina Nilsson passar förstås precis som Rubensson alldeles perfekt för den här position. Bra i defensiven och skulle få ut mycket av sin starka offensiv. Jag tycker att Hanna Glas sköter en liknande roll i Umeå väldigt bra och är också ett alternativ. Mer rutinat finns i Annica Svensson som också varit bra på i samma position i Eskilstuna. Jessica Samuelsson har arbetskapacititen för positionen men är inte övertygad om att hon har passningsspelet.

Centralt mittfält: Mina alternativ till Caroline Seger och Lisa Dahlkvist är Petra Larsson och Josefin Johansson. Två spelare som inte är rädda för att ta skitjobbet i defensiven men som ändå har kvalitet i det offensiva spelet.. Petra Larsson har likt Caroline Seger ett bra passningsspel och är kanske ändå vassare vad gäller spelvändningar. Josefin Johansson har kanske inte riktigt samma styrka som Dahlkvist men jobbar minst lika hårt både defensivt och offensivt. Om Katrin Schmidt önskar representera Sverige i framtiden är hon självklart ett givet alternativ.  Emilia Appelqvist har också visat fin form i de senaste matcherna. Sofie Persson och Petra Andersson är kanske också tänkbara alternativ.

Michelle de Jongh skulle förstås passa alldeles utmärkt i den offensiva centrala mittfältspositionen. Det är när hon kommer in där hon är som allra giftigast, hon har dock även visat hög kvalitet i det defensiva spelet där hon känns starkare än exempelvis Asllani.  Ett kraftfullare alternativ som jag också gärna ser testas där är Lina Hurtig som jag kan föreställa mig skulle bli ett giftigt hot i djupled i huvudspelet. Det är också positionen där Malin Diaz är ett bra alternativ och även Olivia Schough skulle kanske passa in där.

Anfall: Damallsvenskans hetaste svenska anfallare just nu är utan tvekan Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Hammarlund är kanske vår mest kompletta anfallare; snabb, stark, arbetsvillig och målfarlig och tar dessutom nästan alltid rätt löpningar. Blackstenius river upp stora sår i motståndarförsvaren med sina kraftfulla löpningar och blir hon bara lite effektivare så är hon snart förstavalet i anfallet. Jag tycker redan nu att båda två bör få gott om speltid.

Ytterligare anfallsalternativ finns och här bör formen avgöra vilka som får chansen. Fridolina Rolfö börjar hitta tillbaka och är ett mycket bra alternativ. Jenny Hjohlman har visat gryende form och Mimmi Larsson är också aktuell om hon blir effektivare framför mål. Det samma gäller Olivia Schough som i mina ögon för första gången nu efter VM presterat på sådan nivå att hon har i landslaget att göra. Marija Banusic, Lina Hurtig, Emma Lundh och Mimmi Löfwenius är andra som kan bli aktuella om de leverar i klubblagen.